Om

Jag hoppas att jag kommer att skriva om många olika saker här. Men det viktigaste är att jag skriver.

Jag har ME/CFS en knepig sjukdom som ni kan läsa mer om på www.rme.nu  men bara om ni vill ;-) 

Jag kommer att skriva om min situation i livet. Hur det är att leva med ME men också om vardagsting och om saker som lutar åt det religiösa hållet då det är ett stort intresse för mig. Här hemma finns förutom våra två barn, katten Lilla My och hundarna Alice och Doris.

Presentation

Senaste inlägg

Visar inlägg taggade med Me/Cfs

Tillbaka till bloggens startsida

Ny bok och tröttigheter!

Ja idag anlände en bok jag gott och suktat efter ett bra tag. Har snålat lite men slog till och beställde den i en av mina lite adrenalinfulla stunder. (jo man har mer pengar då,det är vetenskapligt bevisat :-P

Fast det roliga i det hela eller ja tråkiga kanske, är att jag har haft en lång period av lästorka, ja faktiskt en torka i det mesta, mår inte alls bra men men.....
Vet inte, trodde kanske att något nytt skulle väcka mig till liv, vi får väl se. Men hittills har det inte gått så bra med läsningen.

Efter förmiddagens aktiviteter som bestod av ett möte och skogspromenad, kommer jag hem och sjunker ner i soffan, så utmattad.
Äter lunch och planerar att börja titta i boken när jag ska ta min vila. (optimist :-P )
Känner hur sömnigheten sköljer över mig där jag ligger och håller i boken. Ska bara blunda lite.....30 minuter senare vaknar jag till, krampaktigt hållandes i boken, som jag inte ens hunnit öppna!!! Lägger ifrån mig den och tänker att jag ska bara vakna till lite och sen börja läsa!! En och en halv timme senare......Oj vad sjukt trött du är Sara, var min första tanke som dök upp när jag vaknar för andra gången. Kanske en lite halvkorkad upptäckt med tanke på min diagnos Me/Cfs som tidigare kallats för "kroniskt trötthetssyndrom", vilket i och för sig var ett missvisande namn då denna sjukdom är så komplex och har många konstiga symtomen. Men trötthet och energibrist är ett stort problem. Så det är ju inte ovanligt att kämpa med trötthet och energibrist som sagt vad. Men det är inte lika vanligt att sova som en gris mitt på dagen. Men ändå skönt när det händer, dels för att det är faktiskt rejält tråkigt att vila mycket utan att kunna sova och dels för tiden går ju liksom fortare när man sover. Att ligga och vila utan att kunna sova men att vara för trött för att läsa eller t e x se på tv kan bli sjukt tråkigt, bara så ni vet. Men det är livsviktigt med denna vila och avsaknad och intryck!!

Jo ni kanske undrar vilken bok det var som damp ner i postlådan idag? Troligen ingen bok som var och varje människa skulle finna intresse i men jag gör, om jag gör. Denna var det i alla fall!!


Ja som ni förstår har jag lyckats segat mig upp. Och jag har varit ut på gården med Alice som kissat och sprungit efter boll. Fått i mig en stor kopp te och skrivit lite här på bloggen. Men nu känner jag mig redo för att lägga mig igen. :-\ Ja livet är inte alltid så där vansinnigt rolig om jag säger så. Men boken ska läsas, någon gång, snart.....zzzzzzzz


Tjingeling!!! :-*

Taggat med: 

, ,

Att stå ut med att aldrig någonsin må bra!!

Ibland känns det som om jag inte riktigt vet vad jag ska ta krafterna ifrån och hur jag ska orka med att aldrig få må bra. En paus från kämpandet skulle vara så skönt, semester liksom, bara vara, utan att känna sig begränsad och sjuk. 

Jag märker att jag är både uttråkad och less, känner sorg och en viss avundsjuka till människor som orkar göra saker utan att bli liggandes dagen efter. Avundsjuk på att människor orkar göra roliga saker utan att krascha. Trött på att vara "rädd" för hur jag ska orka/klara av vissa saker. Trött och så ledsen på att inte kunna deltaga i min fina familjs liv mer..... så ledsen för det. Jag är här, finns mitt bland dom men ändå inte.

Jag har inte kunnat läsa böcker på länge, tydlig signal på försämring, vilket gör livet tråkigare. Ja jag kan verkligen känna att livet är tråkigt fast jag har så mycket bra saker, människor och djur inpå mig, för jag orkar inte deltaga i livet på sådant sätt som jag skulle vilja. Det bara rinner förbi medans jag försöker stå ut och försöker på alla sätt hitta saker som ska få mig att må bättre. Med det är ännu bara marginella förbättringar. Planerar och parerar för att få dagarna att gå ihop utan att jag ska bli sjukare. Ett heltidsjobb på 24 timmar om dygnet!!!


Jag orkar inte vara sjuk jämnt. Hela jag bara skriker.....JAG ORKAR INTE VARA SJUK JÄMT!!!

Fast jag gör ju det, jag står ut för det vackra som finns nära mig och för dom bra dagarna, jag står ut för hoppet om kraftig förbättring inte har lämnat mig och jag står ut för jag har så smått accepterat min situation. Jag ska stå ut, så är det bara.

Jag lär mig om tacksamhet och att uppskatta livet så som det faktiskt ser ut. Och jag lär mig att det är helt ok att bryta ihop och vara ledsen och sorgsen över min sjukdom, det lättar på trycket och jag kan se det andra bättre. Jag lär mig.... Och jag kommer igen!!!


Tjingeling!! :-*

Urvriden svamp!

Det här med att sakna energi är så vansinnigt frustrerande. Det är något som jag bär med mig varje dag men i ganska varierande styrka. Har känt ända sen i lördags att det är större avsaknad av energi som präglat de senaste dagarna. Det är inte så att jag går och känner mig sömnig och vill sova, nej det är en utsugande energibrist som nästan gör ont. Kroppen känns lealös och hjärnan så tung och nedstängd. Mina hundpromenader känns betydligt mer ansträngande än vad dom kan göra.

Optikern ringde äntligen och sa att Novas glasögon var klara. Så det vara bara att åka ner och haffa henne i skolan då hon egentligen skulle åkt buss hem. Man kan ju då tycka att Sara skulle bli jätte glad för detta men nej, bara att behöva möta upp henne i skolan och tvingas träffa människor och tvingas prata med människor fick mig nästan gråtfärdig, så slut var och är jag idag. Men någonstans där inne planerar jag ändå för en skogsrunda med hundarna innan jag ska hämta henne. Brukar kunna "leva upp" av skogen, luften och lite promenerande. Praktiskt tänk och ett bra försök till lite fart i denna kropp, men ändå inte.... Gick en runda på 2,2 km kanske inte heller så smart med tanke på hur jag mått och reagerat på promenaderna de senaste dagarna. Fick inte direkt någon mjölksyra, vilket är bra, utan mer den där känslan av att kroppen vrids ur på all energi som en tvättsvamp. Problemet är att svampen (kroppen, musklerna) inte återgår till sitt ursprungsläge för att kunna fyllas med mer vatten (energi) utan den är urkramad och vriden och stannar i det läget. Och det är då den där likstelheten, som jag kallar den, börjar göra sig påmind. Tungan blir otymplig och det blir svårare att prata, kroppen känns både lealös och stel samtidigt. En ganska obehaglig känsla faktiskt!! Sitter i bilen och försöker samla kraft och hoppas på ett adrenalinpåslag för att fixa människor och optiken. Är så matt och gråtfärdig. På ren vilja och idioti fixar jag optikern.

Kastade mig på sängen när vi kom hem och försvinner in i en dvala av ren utmattning. Skulle ha kört ner Nova på hennes dansträning efter vilan men fick inte för maken och det var nog lika bra det. Det blev Bengts jobb att agera taxi. Mår lite bättre nu men likstelheten finns där ännu.  

Men jag har levt med detta så länge nu att jag vet att det är övergående, dessa svackor. Så viktig bara att ta det lugnt nu....... Ja så kan en dag se ut. En annan dag fungerar bättre eller ännu sämre. Variation i alla fall!! 


Tjingeling!! :-*

Medicin!!

Jaha efter 2 veckor av massa möten och händelser så blev jag en stirrande, överspeedad och övertrött hög av någon form av levande material.

Sömnen uteblev och jag kände hur nära en djupdykning jag var. Så jag behövde någon form av hjälp för att kunna varva ner och framförallt sova!! Så jag tog ett litet litet piller igår.

(min make agerar handmodell)

Kan berätta att jag är så överkänslig för medicin. De enda piller jag kan ta utan att få påtagliga biverkningar eller reaktioner är alvedon. Treo kan jag ta för att få lite fart på mig men bara en halv. Tar jag en hel så blir jag stirrig, ser sämre, får hjärtklappning och mår allmänt olustigt. Så jag undviker medicin in i det längsta.

Men igår tog jag detta lilla piller. Atarax heter det och är på 10mg. 

Så här står det i FASS om den:

Atarax dämpar vissa funktioner i hjärnan utan att vara vanebildande samt blockerar histamin, ett ämne som finns i kroppens vävnader. På så sätt ger den effekt mot ångest, oro, klåda och nässelfeber.

Atarax används vid klåda och nässelfeber samt vid ångest och oro. Vid klåda och nässelfeber nås effekt efter ca 1 timme och kvarstår minst 24 timmar. Vid ångest och oro märks effekt efter ca 15 minuter och kvarstår i ca 12 timmar.

 
Jag tar den för att kunna somna och komma till ro. (Händer typ en till två gånger per år)

Så här står det i Fass om dosering:

Vid ångest och oro:
Vanlig dos för vuxna: 1 - 5 tabletter à 10 mg 2 - 3 gånger dagligen eller 1 - 2 tabletter à 25 mg 2 - 3 gånger dagligen.
Vanlig dos för barn 5 - 10 år: 1 tablett à 10 mg 2-3 gånger dagligen.

Och så står det om de vanligaste biverkningarna:

Mycket vanliga biverkningar (förekommer hos fler än en 1 av 10 patienter): Sömnighet.

Vanliga biverkningar (förekommer hos fler än 1 av 100 patienter): Huvudvärk, dåsighet, muntorrhet, trötthet.

Mindre vanliga biverkningar (förekommer hos färre än 1 av 100 patienter): Häftig rastlöshet, förvirring, yrsel, sömnlöshet, darrningar, illamående, sjukdomskänsla, feber.


Jag vet med mig sen tidigare att jag måste ta pillret tidigt annars blir hela nästa dag förstörd. Så igår kl 13:00 tog jag detta lilla piller. Blir lite seg och lullig först men framåt 18:00 måste jag lägga mig då jag är rejält flummig. Vet att både barnen och min man varit in till mig och pratat och jag vet att jag svarat men allt är som i en stor dimma. (kan meddela att jag aldrig ta denna medicin om inte min man är hemma och tar hand om hus och barn. ) Lyckades ta mig upp vid 23 tiden för att borsta tänderna och så..... Somnar igen och sover ända till halv sex. Så skönt att ha kunnat sova...... Men hur mår jag då? Ungefär som om jag varit ute på världens fyllefest. Känner mig bakfull med yrsel och förvirring. Även om min dotter, som är hemma i förkylning, lika så hennes pappa, säger att hon inte märker någon större skillnad mot vanligt angående min förvirring!!!

Hmm.....Har inga kommentarer på det!! :-P 


Om vi återgår till detta med dosering så står det att barn på 5-10 år kan ta 1 tablett à 10 mg 2-3 gånger dagligen.

Ja om någon skulle ge mig 3 sådan tabletter som jag tog i går på en dag, skulle jag sova i en vecka och må skit i en månad!! Vuxendos törs jag inte ens tänka på!!!

Sen det här med hur länge effekten sitter i!! Vid ångest och oro kvarstår effekten i ca 12 timmar!!! Jaha nu har det strax gått 24 timmar och jag är fortfarande så flummig och trött att jag inte skulle kunna köra bil just nu kan jag meddela. Ögonlocken är så tunga och jag skulle bara villa ligga ner även om jag just nu sitter och skriver!!! Måste ju försöka komma igång lite!!! Går så där....kan jag säga. Och denna yrsel, som om inte min sjukdom i sig har tillräckligt med yrsel!!! Jösses vilka doningar det finns. Och då pratar vi barndoser!!!

Och dessa biverkningar som medicinen kan ge är väldigt likt symtomen vi ME/CFS, och förstärkning av dessa undviker jag in i det längsta.


Nä jag kanske helt enkelt måste gå och sova av mig "ruset" nu.


Tjingeling!! :-*


 


Taggat med: 

, ,

Kemisten ger igen!!

Förra inlägget handlade om hur livet skulle kunna vara om jag haft en hund som lärare.... En mycket charmerande och inspirerande text. Men ibland hjälper inte allt man försökt med, kemisten slår tillbaka!!


Förra veckan kände jag ett visst flyt i hjärnan då jag mådde själsligt riktig bra. Fixade yogan på onsdag och blev så glad och inspirerad. Träffade en sjukgymnast på torsdagen och fick fin respons. Han tyckte jag gjort och gjorde så mycket bra saker att han hade inte direkt något att komma med tyckte han. Mina dagliga promenader, andningsövningar, alla försök med att hitta en kost som fungera åt mig, mitt driv att hålla rutiner och att jag läste när jag kunde för att hålla mitt/mina intresse vid liv. Blev glad att få lite respons på allt detta faktiskt. Han tyckte jag gjorde det bra som fokuserade på det som faktiskt fungerar i livet!! Men vi ska testa lite akupunktur mot min spända nacke och yrsel. Han vara noga med att påpeka att han skulle ta färre nålar än vanlig och inte gå så djupt då jag/min kropp är känslig och kan reagera stark. Så det var kanske inte så konstigt att jag mådde bra efter detta timslånga besök. Men jag blev naturligtvis helt utpumpad på energi. Men efter några timmars vila var jag "igång igen...." Det är också något som jag uppskattar när kroppen faktiskt kan återhämta sig av vilan. Inte ofta det händer. 

Fredagen rullade på som vanligt. Mycket vila men jag gjorde det jag måste. Som att gå hundpromenad, skjutsa Nova till skolan och handla. På lördagen hade barnen kompisar här så det var full fart i hemmet. På söndag kände jag att jag skulle prova att köra ett litet yogapass själv. Jo jag vet att det är lätt att bli ivrig när något gått förhållandevis bra. Det är här kemisten kommer in i bilden. Tror den känner sig överkörd helt enkelt.

Ända sen i onsdag tror jag den har väntat och bara planerat sin attack. Typ så här:

Aha Sara tror att hon ska kunna gör lite mer än det vanliga, jag låter henne hållas en stund så hon verkligen tror att detta skulle kunna vara bra för henne. Jag låter torsdagens möte med sjukgymnasten gå bra och att hon kan återhämta sig. Låter henne bli lite tröttare på fredagen så hon förstår att kroppen/hjärnan egentligen är för trött för att ha ett "aktivt" liv. Hon får vila utan att få respons på vilan. Sen låter jag henne klara av lördagen så som om hon brukar. (en vanlig tröttdag, men ändå ganska okej) Haha men sen på söndag ska jag få henne att vilja testa lite mer yoga för att sen dra undan mattan, fast inte så hårt bara jäklas lite. Ser till att hon får febersvettningar när hon duschar och kroppen ska ropa efter att vilja lägga sig och hjärndimman släpper jag fram.... Där fick jag Sara golvad, hon ligger hela söndagen. Men jag märker att Sara är envis för hon tappar inte hoppet om att detta bara är en tillfällig svacka och respons på tidigare dagars "överaktivitet" och hon tror att hon snart är på benen igen. Jaja, jag lät henne tro det tills hon kom hem från sin morgonpromenad med Alice i måndags. Hon sätter sig i sin massage fåtölj för att läsa men det ska inte gå att koncentrera sig och det ska vara riktigt olustigt för henne att bara sitta upp. Men hon är envis måste jag säga, istället för att lägga sig på sängen placerar hon sig i soffan och tror att hon ska kunna se på tv. Haha det fungerar inte heller märker hon. Äntligen går hon och lägger sig och somnar på en gång. Och då, då slår jag till allt vad jag kan. Hon vaknar med rejäl halsont, en febrig kropp där lymfkörtlarna i armhålorna vibrerar av smärta och strålar ut framöver brösten. Trötthet sköljer över henne och jag hoppas hon ska tappa allt hopp. Och jag lyckas, hon fäller några tårar och jag märket hur uppgiven hon blir. Men hon lämnar det stadiet fortare än jag någonsin sett. Vad är detta!!! Visst hon är lika sjuk i kroppen men hon vägrar ge upp själsligt. Hm det ska vi nog bli två om. Låter henne sova dålig natten till tisdag och ger henne illamående och yrsel när hon vaknar så hon inte kan skjutsa Nova till skolan eller gå hundpromenad. Alice följer med husse idag, nederlag för Sara. Men ännu har jag inte lyckats bryta ner henne vad är detta!!! Hon är tuff måste jag säga...... Nu sitter hon ju t o m upp och skriver på hennes blogg!!! Nja jag måste fundera på hur jag ska tackla detta framöver......


Ja så här känns det , en evig kamp med "kemisten" och mig själv. 

Att inte låta sig brytas ner av denna sjukdom utan att försöka hålla fokus på det jag kan och är...... Men det är tufft. 

Men det kommer bättre dagar det vet jag bara!!!


Tjingeling!! :-*

Taggat med: 

,

Hur kunde det bli så här?

Jag har funderat lite!! Det här med min sjukdom och när det började.

 Jag var ett mycket aktivt barn, inte på ett ohanterligt eller klumpigt sätt utan jag gillade bara att röra mig. Började träna gymnastik i ettan... tränade 3 gånger i veckan tills jag slutade sjuan. Tränade även handboll och fotboll. Fotbollen höll jag på med fram till gymnasiet även om det blev tyngre och tyngre..... Med lite distans så ser jag att jag hade fruktansvärt svårt att träna upp en riktig kondition och tyckte uthållighetsräning var svårt och tufft. Men jag intalade mig då att det var jag som var lat och inte tränade tillräckligt.  I vuxen ålder fortsatte jag att röra mig för det var ju så viktigt och nyttigt enligt alla!!!! Tränade gympa/step up och liknade ca 3 gånger i veckan. Var även ledare ett tag för ett gympapass i veckan. Hade hund även på den tiden så det blev mil promenerade per vecka. Ändå var jag så trött.... Hade ont i huvudet och den där fruktansvärda hjärndimman som jag inte förstod vad det var....utan jag trodde att jag var lat, oengagerad och behövde träna mer.... Blev ofta sjuk och tog extremt lång tid på mig att bli någorlunda återställd. Även i dessa situationer trodde jag att det var jag som var känslig, ohälsosam och lat. Jag vet att jag ibland blev glad över en förkylning för då fick jag vara hemma och vila. (Det var ju en verklig sjukdom) Jag sov ofta middag när jag kom hem från arbetet. Minns hur jag satt på toaletten på jobbet och grät för jag var så slut och tog micropauser. Men det slog mig aldrig att jag faktiskt kunde vara sjuk, fysiskt sjuk utan jag tänkte nog fel, åt fel, tränade fel..... Ja ni hör ju vad mycket fel jag tycktes mig göra. Jag tog t o m tjänstledigt 2 timmar per dag för jag var så trött. Avstod lön pga min trötthet. Inte ens då ifrågasatte jag eller min chef om det faktiskt kunde vara något fel!!!

Men jag hade ju mitt sprudlande humör och jag var ordentlig och noggrann. Försöker alltid vara snäll. Och då och då fungerade kroppen och knoppen ganska ok så det var svårt att förstå sig på mig själv helt enkelt. Det gick i skov även om jag inte fattade det då. Så ser jag det tydligt nu.

Jag minns att jag var på en sådan där hälsoundersökning via jobbet. Det togs lite prover och man cyklade för att kolla konditionen osv .. Håll i minnet nu hur mycket jag tränat och tränade.... För det enda jag minns från den undersökningen var att jag borde träna mer och kanske gå ner i vikt!!! (Vägde kanske 58kg) Då jag tydligen inte  presterat så bra på just konditionen... Här var det alltså bevisat att jag inte dög!! Hur liten ska man vara? och hur mycket ska man träna för att ligga på en normal nivå???  (Inte bra för min självkänsla kan jag meddela) Här borde varningsklockorna ringt både hos mig och den som utförde testet att något inte stämde!!

En annan grej jag minns var att jag hade skaffat en pulsklocka som var så populärt då på mitten av nittiotalet. Hade den på mig när jag skulle ut och springa. Minns så tydligt att jag nästan blev lite skrämd. Under mina 5 km låg min puls på runt 198!!! Inte så konstigt att jag kände mig svimfärdig.  Men skam den som ger sig....tänkte jag men inte ens då kunde jag träna upp konditionen.  

När jag var mellan ca 20 och 30 år åkte jag alltså upp och ner i ork och humör. Så här i efterhand är det lättare att se men när man är mitt i det och dessutom inte har en aning om att det finns en sjukdom som kan ställa till det på det här sättet. Ja då var det inte så lätt!!

Min första graviditet var inte lätt. (Vid 30 åts ålder) Spydde i ca 7 månader blev t o m inlagd i en vecka för jag fick inte i mig varken mat eller vätska. Var konstant illamående och extremt trött..... 

När jag var 32 kom första riktiga kraschen. Sara föll totalt. Nedstämd och så energilös. Diagnosen blev utmattningsdepression. Det går över, ta det lugnt så är du tillbaka snart, var beskedet. Och det spelade ingen roll hur mycket jag försökte förklara att jag varit trött i hela mitt vuxna liv och mått konstigt. Vad är det jag ska komma tillbaka till? Någonting är fel!!!

Visst blev jag lite bättre och fungerade nästan som tidigare fast ändå långt därifrån. Gick igenom en till graviditet. Spydde inte lika mycket och länge så det var ju bra. 

Sen kom blodförgiftningen 2005! Blev dödsjuk i princip på en kvart. 40,2 i feber och då hade jag tagit 2 alvedon en halvtimme innan. Blodförgiftningen kom av en simpel bihåleinflammation som jag knappt hade besvär av. Men sjukvårdsupplysningen tyckte inte att jag var tillräckligt sjuk. Fast förloppet gått snabbt från normal till att jag fick hålla mig i väggarna för att kunna ta mig fram. Tack vare att min mamma insåg att detta var allvarligt skickade hon min lillasyster och hennes dåvarande pojkvän att hämta mig. Var Bengt var?? Jo han var på kryssning till Tallinn med jobbet. Nova var 3 månader och fick följa med in till akuten. Där konstaterade dom blodförgiftning. Ja man törs knappt tänka tanken på vad som hänt om inte min mamma såg till att jag kom in till lasarettet den gången. Men men det är en historia för sig. Efter detta fick jag kronisk feber. Den varierade mellan 38,1 och 38,2. Vårdcentralen gjorde sina tafatta försök att utreda men det hela liksom ebbade ut. Och hamnade på psykiatrin igen. För ja man blir ledsen och låg av att vara sjuk och inte ha energi. Och att ingen verkar kunna hjälpa en. 

Egentligen är trött helt fel ord. Det är brist på energi i olika grader plus alla andra symptom som jag har skrivit om i tidigare inlägg. Man brukar försöka förklara det med att när en frisk person blir kraftigt förkyld eller får influensan. Den känslan av energibrist. Men det går aldrig över bara varierar i styrka. Jag brukar säga att jag är som en bil med en V8 men det är sällan V8:an får bensin... och får den det är den inte alltid av bra kvalité.  Men det är tungt att gå och släpa på en V8 som inte går av sig själv. 

Min diagnos fick jag för ca 4 år sedan minns inte helt!! Men efter kraschen 2003 tog det alltså 7-8 år innan den kunde fastställas. Och ni ska bara veta vad jag slängts hit och dit inom vården och träffat otaliga människor. Men kom då ihåg att jag kämpat sen sena tonåren med att någonting är fel! 

Ja ni får ursäkta om detta blev ett lång och tråkigt inlägg men jag behövde skriva av mig. 

Ligger i sängen med en snarkande hund bredvid mig när jag skriver detta inlägg. Var ut på promenad tidigare i dag. Blev för slut, satt i hallen och bara pustade när jag kom hem. Nova frågade om jag varit ute och sprungit, haha ja eller hur!! Nä det var bara en helt vanlig reaktion från min kropp (V8) som var för energilös (bensinlös) idag. Det brukar fungera med promenader (som tur är, jag älskar mina promenader med Alice) men inte idag. Tårarna kom och hela jag bara undrar!!

Hur kunde det bli så här!!!

Tjingeling!  :'(



Taggat med: 

Ödmjukhet! Och den bästa mannen som finns!

Nog för att min man redan är den snällaste och mest förstående människa jag mött så kan även han överträffa sig själv ibland. :-*

Detta skrev han idag och la ut på Instagram!!


Kärlek och respekt säger jag bara, underbara man!!


Tjingeling! :-*

Taggat med: 

, ,

Äldre inlägg