Om

Jag hoppas att jag kommer att skriva om många olika saker här. Men det viktigaste är att jag skriver.

Jag har ME/CFS en knepig sjukdom som ni kan läsa mer om på www.rme.nu  men bara om ni vill ;-) 

Jag kommer att skriva om min situation i livet. Hur det är att leva med ME men också om vardagsting och om saker som lutar åt det religiösa hållet då det är ett stort intresse för mig. Här hemma finns förutom våra två barn, katten Lilla My och hundarna Alice och Doris.

Presentation

Senaste inlägg

Visar inlägg från april 2015

Tillbaka till bloggens startsida

April och skräp!!

Äntligen, får jag väl säga, kom det en dag med riktig aprilväder. Kändes som om naturen/himlen fick bråttom att fixa en sådan dag innan maj kom och tog över!! Nä jag har inte börjat gilla kyla och snö men dessa dagar hör liksom till och sen vet man ju helt säkert att snön försvinner lika fort som den anlände i princip. Jag kanske har lite sadistisk skadeglädje över snöns sista försök haha!! :-P

Så här såg det ut klockan sju i morse!


Och så här klockan tre på eftermiddagen.

Viss skillnad och härlig variation.


Variation var det också på reaktionen hos barnen i morse när snövädret upptäcktes. Nova blev arg och förbannade detta snöväder och gick runt och muttrade lite då och då. Elda däremot gick runt i någon konstig form av sjungande glädjeprat som typ.....Åhhh mamma jag älskar sådant här väder, det är så myyyyyysigt!!!

När jag åkte ner till Rättvik vid tio så var det fortfarande snöfall här hemma men i Rättvik fanns det inte ett spår av någon snö. Även lokala variationer alltså.


Sen undrar jag....får man skräpa ner hur mycket som helst???


Denna bild är ju lite ironisk!!



Tjingeling!!  :-* 

Taggat med: 

,

Jag och medicin....ack ack!!!

Här sitter/ligger jag utslagen och uttråkad!!

Jag gjorde något så dumt som att prova smörja in Voltaren på mitt onda knä. Började med det förra måndagen och höll på i 4-5 dagar..... Det tog ett tag innan jag började koppla ihop det med mitt kraftigt försämrande. Nya symtom som dubbelseende, flimmer i ögonen och extremt ljuskänslig. Blev kraftigt illamående och fick en otäck svindelyrsel. Hjärndimman eskalerade till omänskliga mått och jag blev andfådd för saker jag "normalt" vet att jag kan göra utan att få en sådan reaktion. Kroppen blev durrig och jag kände mig så svag helt plötsligt. Blev otroligt dåsig och huvudvärken och sjukdomskänslan kom glatt skuttande tillbaka och alla mina system skrek i kroppen. Efter några dagars "koma" är nu synen nästan återställd och yrseln har lugnat ner sig men jag är fortfarande rejält utmattad och mår skit helt enkelt. Bra jobbat Sara!!


Veckans lärdom: Låt bli medicin!!!! Det tar tid för vissa att lära sig :-P


Jag trodde i min enfald att jag skulle tåla denna Voltaren lika bra som Alvedon, haha tillåt mig dumförklara mig själv!! Jag tänkte inte ens på ev biverkningar utan var helt neutral inför denna behandling, men vad hjälpte det!!! 

Mitt knä nu då??? Ja jag har haft ont i flera månader, inte när jag går som tur vad utan när jag böjer det uppstår en konstig stel smärta som om allt är för kort inne i knät. Men det kan jag leva med, jag lovar bara jag slipper voltaren som ändå inte hjälpte mot det!!

Ja så kan det gå, och om man då under tiden försöker pressa sig till att göra det man normalt brukar kunna göra, ja då blir det så här: DET TAR STOPP!!!


Och dessa doningar sälj till vem som helst, jisses!! Jag föreslog till min man att det borde vara sådana som jag som all medicin skulle testas på först, för att kolla upp alla eventuella biverkningar. (fast det skulle inte fungera i praktiken för jag skulle snabbt bli förgiftad och oduglig som testpilot hihi) Han skrattade och sa att då skulle ingen få någon ev hjälp av mediciner om man inte tog rekommenderad dos gånger hundra!!! Jaja lite känslig är man.


Så här är jag i min ensamma dimma av tristess. Maken jobbar, barnen är i skolan och Alice kom mamma och hämtade då hon tyckte jag skulle återhämta mig lite nu!! Men jag har ju två katter omkring mig i alla fall..... Något annat orkar jag inte i alla fall!!



Tjingeling!! :-*

Taggat med: 

,

Begravning!

Igår var jag på begravning. Det var en väldigt sorgsen situation men dessvärre något som i princip alla har eller kommer att få uppleva, det är en del av livet. Men att vara på en begravning för att säga adjö till en elva år ung kille var väldigt speciellt och tungt.

Det var en fin begravning med mycket folk. Klasskamraterna var där, och att se dom stå runt kistan och sjunga var stort, att sen se dom gå runt kistan för ett sista adjö till sin skolkamrat och inte ett öga var torrt på dessa elva/tolvåringar gjorde så ont men var ändå så fint. Låter kanske konstig men det var fint, stort och ledsamt.

Hur föräldrarna klarar en sådan här situation, ja det är nästan obegripligt. Så mycket smärta, så mycket sorg. Hela kyrkan vibrerade av denna smärta och sorg men också av gemenskap, respekt och medlidande. Och det finns en mäktig energi i detta.  

Jag kände inte denna elvaåring personligen men hans pappa har jag stått väldigt nära då vi levt ihop under våra yngre år. Och det var självklart att jag skulle försöka gå på denna begravning. Och jag är glad att jag gjorde det. Med mig hade jag min man, vår dotter Elda och min fina mamma med make.


Ta hand om varandra!

Taggat med: 

,

Kärleksaffär!!

Efter några timmars vila var det dags att gå ut med Alice igen. Vi tog en solig runda inne i byn.

Först möter vi grannens get som undrar varför vi stannar och glor på honom där han ligger och solar i det blåsiga vädret. Ja det kan man undra!! Men det blev ingen kärleksaffär här.

Vi lunkar på, jag och Alice, och uppe i en lång backe ser jag hur en lös hund kommer emot oss med nosen i backen där Alice gått!! (Ja hon löper)
Åhh typiskt tänker jag och en stövare också. Inge ont direkt om stövare, dom är vackra och så men lite okontaktbara liksom och ganska stora och "jaktiga" som jag säger. Men en kärlekskrank stövare ska inte vara någon match tänker jag och bröstar upp mina 1 meter och 60 centimeter över havet. Alice som normalt sätt inte har mycket övers för okända hundar står där alldeles tyst och sträcker på sig och ser nästan lite glad ut och tänker typ så här: Här är jag, visst är jag söt, ska vi göra barn???

Här kan det bli en kärleksaffär!!

Det är nu matte Sara tar plats och visar tydligt att herr stövare inte är välkommen inom en viss radie. Lång och mycket pondus, lite sch- ljud och stövaren blir inte sådär jätte impad av sin "blivande" svärmor. Han gör några tappra försök men svärmor är bestämd!!

(Det är inte jag på bilden utan den kommer från galleriet på bloggen.)


Han ger upp och håller sig på 20-30 meters avstånd. Vi går förbi gården där jag misstänker att han bor. Där försvinner han in med svansen mellan benen....olycklig över den misslyckade kärleksaffären och han sliter nog sin päls över hemska svärmödrar!!!


Tjingeling!!!! :-*

Taggat med: 

, ,

Morgondimma!!

Jag har tagit mig upp från måndagens djupdykning. Bara så ni vet. Uppskattar verkligen allt stöd jag fick. Så tack!!!


I morse gav jag mig ut på morgonpromenad som vanligt med Alice. Det var som vilken skogspromenad som helst, ja förutom att Alice löper och ska lukta och lukta och undersöka och kolla och stanna titt som tätt.... Men vi kom framåt!!! Det var en fin morgon och solen visade att den var på gång. Såg dimma mellan träden och det är ju så mystiskt och fint så där tidigt på morgonen.

Men tyckte att dimman var väldigt lokal om jag säger så!!


Här började dimman lukta också!!


Det tyckte även Alice!!


Hmm det är något som inte stämmer....


Aha!! 

Så var det med den fina och mysiga morgondimman. 


Så kan et gå ibland, men jag och Alice fick vår promenad!


Tjingeling!! :-*

Ibland gör det bara för ont!

Ibland gör det helt enkelt ont, för ont för att kunna hanteras. Med vad som gör ont kan jag inte ta på. Det är för mycket, livet sliter och drar i mig, jag räcker inte till. Jag vill men kan inte, jag försöker men når inte fram.... fram till vad då? Jag vet ej men jag känner mig så sorgsen och det kryper i min trötta kropp och hjärnan vill ingenting. Det fungerar inte att försvinna in i böckernas värld, kan inte koncentrera mig, det gör bara ont. Försöker vara "normal", göra sådant jag brukar, men det tar emot nått så fruktansvärt. Rädd för hur denna sjukdom kommer att yttra sig framöver. Rädd för att må så här. Rädd för livet. Ja så känns det just nu. Det enda som fungerar är mina hundpromenader, dom är som en ventil till livet i sig. Men jag har svårare att ta dessa äckliga febersvettningar och hjärntröttheten vill jag bara slänga långt bort, dit den inte kan förstöra för någon.

Jag vet att det inte är synd om mig egentligen men ibland känner jag mig så liten och sjukdomen tar över och jag tappar greppet.

Jag kan verka så "normal" till och från men i det tysta slickar jag mina sår och vilar och vilar och vilar...... Önskar att det ska vara över snart, detta vilande och parerande. Vill slita mig loss från bojorna som håller mig fast!!!

Men i det stora hela är jag tacksam och brukar hantera livet så att det fungerar för mig och familjen men ibland gör det bara för ont!


Tjingeling!!  :-*

Medicinsk yoga

Det är något som händer när jag går på ett "pass" medicin yoga. Igår innan yogan hade  tårarna trillat lite då och då under dagen och jag hade varit så slut och hjärntrött att otäcka "minnesluckor" dök upp och känslan att jag inte är här var stark. Blir liksom bortkopplad från allt och känner bara hjärndimmans smärta och panik över att inte orka med sig själv ens. Trodde ärligt att jag inte skulle komma iväg.


Men någonting i bakhuvudet sa mig att jag borde. Så jag kravlade mig iväg och trots febersvettningar, halsont och tårar som trängde på hela tiden så tog jag mig igenom passet. Väl hemma igen så kom tårarna mer fullt ut men efter en liten stund så kommer det ett lugn. Känner mig inte gråtfärdig och kroppens sjukdomskänsla har mildrats och jag kan åter vara Sara, ja den där busiga, roliga och pratglad Sara. Kul för familjen, tror jag i alla fall hihi.

Passet är inte speciellt fysiskt krävande, men det krävs ändå att jag kör dig och är bland andra människor, tur det är en så liten och gullig grupp. Mycket avslappning och djupandning och det är något som en stressad och sjuk ME/CFS kropp behöver (i alla fall min kan jag tillägga, i lagom dos ;-) )

Och jag blir så glad, ja lyrisk över att hittat något som fungerar positivt för mig och inte bara slukar all energi jag har. Detta och kraniosakral behandling är just nu räddningen för mig.



Men skört är det, behövdes bara ett samtal igår kväll från ett av företagen som lämnat offert angående jordvärmeanläggningen vi förhoppningsvis kan installera inom en snar framtid. Blev en pratstund på ca 20 (Bengt var inte hemma) Och vips så kommer yrseln och illamåendet fram igen. Men inga tårar och hjärnsläpp, så det var ju bra i alla fall.



Det här med djupandning är lite spännande, först så protesterar kroppen, det här vill den inte alls, får hjärtklappning och lite panik känslor...... Kroppen stretar emot över att ändra sin vanliga lunk liksom. Men efter ett tag så är det nästan som om den säger okej då, vi gör som du vill Sara och det blir behagligt och ett skönt lugn infinner sig. Förstår inte att det ska vara så svårt att göra det hemma bara, skärpning Sara. 



Det har varit en mycket intensiv period och det märks på mig tydligt. Blir lättare tömd på allt som har med energi att göra och får mer av obehagliga symtom. Så nu är det jätte viktigt att vila, vila och åter vila.



Tjingeling!! :-*

Taggat med: 

,